Diagnosens betydelse kan förändras över tid

Forskare vid Lunds universitet har lett en intervjustudie med unga vuxna som själva sökt omprövning av en adhd- eller autismdiagnos de fick som barn eller tonåringar. Många av deltagarna beskrev att diagnosen inte längre kändes relevant, skriver Skånes universitetssjukhus i ett pressmeddelande.

Studien leds av Sophia Eberhard och Sebastian Lundström, adjungerad professor vid Lunds universitet. Deltagarna berättade att diagnosen ofta hade hjälpt dem under uppväxten, bland annat genom anpassningar i skolan, extra stöd och större förståelse från omgivningen.

”Deltagarna beskrev hur de hade mognat, utvecklat nya strategier, till exempel genom regelbunden träning, eller hittat miljöer där de i dag fungerar. Det som tidigare orsakat stora problem begränsade dem inte längre”, säger Sophia Eberhard, chefsöverläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, forskare vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet.”

Flera deltagare berättade att diagnosen påverkade hur de bemöttes av vården, myndigheter eller omgivningen. Några upplevde att den begränsade deras möjligheter i arbetsliv och utbildning.

Forskarna använder begreppet ”diagnostisk klistrighet” för att beskriva hur en diagnos kan fortsätta påverka en persons liv efter att omständigheterna förändrats. En mindre grupp deltagare ansåg i efterhand att deras svårigheter som barn bättre kunde ha förklarats av exempelvis mobbning eller social utsatthet.

Forskarna betonar att resultaten inte gäller alla som får diagnoserna som barn. För de flesta kvarstår svårigheterna genom livet och diagnosen kan vara avgörande för att få rätt stöd. Studien väcker enligt forskarna frågor om möjligheten att ompröva diagnoser och om hur myndigheter använder dem som grund för beslut.